enkla steg mot dig

så kom en enkel tår mot mig, som jag tar till dig.

som mina skor, påsatta av dig

som du älskade mig, som vi älskade.

vi tog tag om oss, så handen vred.

så enkla steg tillbaka, isär den andra tåren

som kom till min kudde, så enkelt kom den som en tår som jag la vid din hand

och sköljde sen den senare med en trasa.

vi åt salladen, som vi åt av dagen, med en tår.

så älskade vi som vi , älskade rosen, som du gav mig

vid havets sluttning, vid havet där fanns vi som två, två enkla steg,

två enkla palomer

vi var som dom, lika eller olika, men som dom, så sa jag till dig

för att likna dagen som kom, för alltid dagen.

lilla paraply berätta för mig, varför du fanns, som du.

när jag öppnade den och stängde

berättade jag om oss, när du kom med dina små skor, för att sätta dom vi fönstret, för att

stänga gardiner, och öppna, för att berätta

du sa att det var som en dag, jag skulle se dig omfamna mig

så enkelt var det, så enkelt att en tår föll från himlen till min axel.

jag tog tag i två kaffekoppar, målade med ränder, med ett litet märke

la till lite kaffe brun med två skedar, med skinande blank, la in den varma vattnet, som kokade

vid vatten bryggaren, målat med fin färg, som glänste mot min hand, dagen blev allt mörkare mot

dagen, och gick in med kopparna i rummet, la dom vid det blanka underlägget

som följde, mina siffror, mina ord, mina moln, satte mig, tog tag i din hand, med ett armband

fullt med lila blom stenar, som skimrade mot himlen utanför fönstret

som persienner var som öppna

ibland tog jag mitt kaffe som du aldrig hade tagit, som vass, som aldrig fanns på min sida

som jag sa, kom tillbaks

-Marcela Pizarro